Tack!!

bry-dig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den 13 juni 2008 tog min ork slut. Jag hade tappat motivationen och orken som skulle föra mig framåt. Allt blev ett svart hål. Jag satt en dag och funderade på vad det var som hjälpte mig att komma tillbaka från min utmattningsdepression.

Kan det ha varit min kompis
som ringde och frågade om jag
skulle med ut och fiska trots att
jag nästan aldrig fiskat tidigare?

Kan det ha varit mina två kompisar
som kom hem varje onsdag med sin matlåda
och gjorde mig sällskap under tiden
jag var sjukskriven?

Kan det varit alla de som skrev ett litet kort,
ringde ett samtal, eller som kom förbi för att säga
”Hej, jag tänker på dig”?

Kan det varit min samtalskontakt och läkare
som jag gick till, som peppade mig att komma vidare
och som trodde på mig och ledde mig
att ta nödvändiga beslut?

Kan det varit min fru,
mina barn, mina vänner
som stöttat mig hur jag än mått?

Tänk att jag tror faktiskt att det är ni som hjälpt
mig att komma igen dit jag är idag.
Visst har jag en lång väg kvar att vandra,
och visst behöver jag er fortfarande,
men det går framåt.

Jag vill tacka er för att ni hjälpt mig komma vidare
och att ni visat mig hur jag ska hjälpa de
ungdomar som jag nu jobbar med.

Ofta tror vi att vi måste göra så mycket
för att hjälpa någon. Men ofta räcker det
med ett litet kort, någon som ringer och frågar
”hej, ska du med och fiska”.
Någon som tar med sin matlåda
bara för att visa att man bryr sig.

För i grund och botten är det det de handlar om
Att visa att man bryr sig!!
Tack för att ni finns runt omkring mig!!

Kram Richard