När du öppnar en dörr vet du inte vart vägen leder

I helgen har jag varit med om något väldigt konstigt , men roligt och spännande eftersom jag fortfarande funderar på hur det kom sig och vart detta ska leda. Följ med så ska ni få höra…..

 

 

 

 

I lördags skulle vi stå på en loppis för att sälja av massa saker som vi inte blev av med på förra loppisen. Denna gång var det i Motala vi skulle stå. Jag åkte dit kl 08.00 för att förbereda lite och sedan skulle Maria och barnen komma in lite senare. Med mig hade jag 100 st av mina tänkvärda kort som jag tryckt upp. Jag tänkte att kanske att jag skulle kunna sälja något eller några iallafall. Ska sanningen fram så hade jag inte så jättestor förhoppning och tänkte faktiskt inte lägga upp dem på bordet eftersom bordet inte var så stort.

Efter mycket om och men så lade jag dem i en hög på bordet, lagom dolt för att de inte skulle synas så mycket. ”Jag visste ju inte vad andra skulle tycka om mina kort” .

När Maria kom spred hon ut dem lite så att de skulle synas lite bättre. Det kom en del och började köpa och mitt självförtroende höjdes en aning.

Helt plötsligt kom det en man med kamera på axeln och tittade ner på mitt bord med alla kort liggandes på. Jag var snabb och ställde en fråga, ”fotograferar du också?” Allt för att skapa ett intresse för mina kort. Mannen svarade, ”Ja” och fortsatte att titta på korten.

Det vanligaste var att de som tittade på korten gick ganska snabbt vidare, med eller utan ett köpt kort, men denna mannen stod kvar. Han började ställa massa frågor om mina kort. Jag svarade snabbt, allt för att skapa ett större intresse för mina kort. Hel plötsligt säger mannen som då stått hos mig ganska länge.

”Jag är ute och letar efter någon som har en historia

att berätta om sitt liv, skulle jag kunna få hänga med dig i helgen?”

Trevlig och social som jag är såsvarade jag ”Ja visst” utan att tänka på vad jag just lovat. Först då kom jag på att jag har ju inte en aning om vem denna man är, vad heter han? Jag heter Richard sa jag, jag heter Claes sa han och är från Malmö. Jag går en kurs och har en uppgift att leta efter någon och lyssna på dennes berättelse.

Ett par timmar senare satt denna man hemma vid vårt köksbord och lyssnade till min berättelse om mitt liv. Jag berättade att min resa startade den 13 juni 2008, ”det är min födelsedag svarar Claes”.

Efter ett tag så var det så mycket som stämde, han hette Thureson i efternamn, jag har en son som heter Thure, vi hade samma intresse, osv. Det var nu jag började titta efter den dolda kameran, men det fanns ingen. Detta hände här och nu, och det hände mig.

Nu har Claes åkt tillbaka till Malmö igen och lämnat massa med minnen och funderingar och frågor om vart detta ska leda efter sig. Under helgen har en man som jag aldrig träffat förrut suttit vid vårt köksbord och lyssnat på min berättelse om mitt liv och vad som gjort att jag är den människan som jag är idag. Han följde med när vi var och tittade på Harald när han spelade handboll, allt för att få följa vår familj under en helg. 

Jag sitter här nu och funderar på vad som egentligen hände, har jag en historia som någon är villig att lyssna på och skriva om? Har jag kort som någon tycker är fina och tänkvärda? Uppenbarligen är det så eftersom jag har haft en främling som lyssnat på mig i helgen och jag hade med mig 44 kort hem tillsammans med massa positiva kommentarer från de som köpt kort av mig.

Jag tror att alla har en historia att berätta om sitt liv, det hela handlar om att våga att se att jag har något med mig som har format mig till den människan som jag är idag. Man behöver inte vara speciell för att man har en berättelse om sitt liv. Det viktigaste tror jag är att man tar vara på berättelsen och använder sig av den när tillfället ges. Alla behöver inte göra som jag och berätta om den. De saker som gått fel och de som gått bra under ditt liv, det är de sakerna som format dig till den människa som du är. Bara för att du har ett liv som du kanske inte tycker är något att ha eftersom det kanske är fyllt med misslyckade, eller svårigheter så är de sakerna som blir erfarenheter när du kommit vidare på din vandring.

Nu när jag har suttit och pratat med Claes i helgen så kan jag tydligare se att jag har en historia som format mig till den människa som jag är idag. Jag har hittat ett sätt att ge uttryck för det som min historia har med sig. Att fotografera och skriva små texter har fram tills igår varit ett sätt för mig att komma vidare, att kunna fortsätta att ta hand om de saker som jag har med mig, men av olika anledningar inte tagit tag i än. Igår visade Claes och alla andra att de är också intresserade av min historia, vissa av att lyssna till men även till att ta del av mina kort och läsa mina tankar som jag har med mig. Många av de som köpte kort av mig sa: det här är ju precis jag, det kortet ska jag ha.

Den skönaste kommentaren jag dock fick var av en kille som stod länge med fem kort i handen. Efter ett tag sa jag ”har du svårt att välja vilket du ska ha?” Nej jag har svårt att välja vilket jag ska ta bort sa han för jag har bara pengar till fyra kort. Då sa jag ” Ta det sista kortet du, det bjuder jag på”. Då lyfte han på blicken och sa ” Jaha, ni sålde mer än kort också”.

Frågan till mig och alla ni andra är: Vågar vi se att vi har en historia som kan hjälpa andra vidare?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *